”Vid min mormors begravning räckte en begravningsentreprenör mig ett låst träskrin och sa att det var ’enbart till mig’. Mamma slet åt sig det: ’Ge hit det där, det är arvet!’ Jag gick utan ett ord och åkte raka vägen till banken. Inuti låg en nyckel. Bankchefen såg på mig: ’Ms. Whitfield, vi har väntat på dig.’”
Skrinet var av ek, ungefär lika stort som en bunden bok, med ett mässingslås som hade blivit grönt i hörnen….